Den 26 januari 1990 var det ovanligt milt för att vara januari i Firenze. På kvällen var det fortfarande nästan femton grader varmt och jag bestämde mig för att ta bussen in till stan och gå och köpa mig en riktigt smarrig gelato och njuta av den fantastiska vinterkvällen.
Jag gick i lugn och ro och mumsade på min glass längs med Via degli Speziali då jag helt plötsligt hörde en röst som sa "Sei da sola?" (= är du ensam?)... Jag stannade, vände mig om och där stod tre unga italienska killar och log... Den som hade ställt den klassiska frågan var lång och mörk och presenterade sig som Paolo...

Idag är det den 26 januari 2010 och det har gått 20 år sedan vi träffades för första gången!!
Nästan halva mitt liv... Otroligt men sant!

Tänk vilken resa vi har gjort... häng med på en resumè av:

La nostra storia - i primi vent'anni

1990
Resan börjar alltså den 26 januari på en liten gata, hundra meter från Piazza Signoria i centrala Firenze. Jag jobbar som sekreterare för en arkitekt och Paolo är i slutet av sin rehabilitation efter en otäck arbetsolycka som han råkade ut för sommaren 1989.
I mars börjar han ett nytt jobb och inleder sin karriär som larmtekniker.
Sommaren tillbringar jag i receptionen på Gustavsviksbadet i örebro, men i september är jag återigen på plats i mitt älskade Firenze.

1990-1993
Jag lever som extracomunitaria, utan arbets- eller uppehållstillstånd, men hankar mig fram med diverse jobb; bland annat delar jag ut reklam i Firenze och runt om i Toscana och jobbar som barnflicka i en jätterik familj som handlar med antikviteter.

Jag byter lägenhet tre gånger på tre år;
- först har jag en sängplats i ett dubbelrum i en lägenhet tillsammans med en italiensk tjej och en blandning av andra studenter från Japan, England, österrike och nåt' mer land som jag inte minns...
- sedan delar jag lägenhet med en gravid engelsk-italienska och jag sitter och håller henne sällskap en natt i januari 1992 då vattnet har gått och hon väntar på sin pojkvän som kommer i racerfart från Lucca... Lilla Giulia föds - och i förra veckan fyllde hon 18 år..
- sista bostaden blir ett rum i en lägenhet tillsammans med en italienska och en tyska. Här väcks jag en natt i maj 1993 av ljudet av en bomb som exploderar alldeles i närheten av gli Uffizi (6 km från mitt hus!) Fem människor dör när maffian kommer till Firenze...

Paolo bor hela tiden hemma hos mamma och pappa på Via Rondinella, men vill inget hellre än att flytta därifrån...

1994
Jag överger Italien och min olagliga tillvaro och återvänder till Sverige.
Här börjar och avslutar jag min akademiska karriär och samlar ihop totalt 40 poäng Italienska och 5 poäng Lingvistik vid Stockholms universitet!
Jag röstar såklart JA till EU i folkomröstningen och tack vare att fler än femtio procent av övriga svenskar tycker som jag, så blir Sverige medlem och jag slipper vara clandestina mer...
Paolo kommer och hälsar på till Påsk och sommaren tillbringar vi i en liten lägenhet i Signa, strax utanför Firenze. Här sitter vi uppe under de stekheta nätterna och ser Sverige ta brons i fotbolls VM och Italien förlora VM-finalen på straffar mot Brasilien....
En kväll i oktober ringer Paolo och berättar att han köpt en lägenhet i Campi B.!

1995-1996
Jag åker tillbaka till Firenze och vi blir sambo!
Jag kan nu skaffa alla nödvändiga papper och tillstånd och kan äntligen arbeta och existera officiellt i Italien! Det är dock inte så lätt att komma in på arbetsmarknaden, så jag tillbringar ytterligare ett och ett halvt år med att hjälpa några äldre människor i deras hem (handla, städa, stryka, osv) och då och då är jag barnvakt åt Giulia...

1997
Jag studerar Turism och Marknadsföring på ISTUR (Istituto Internazionale Scienze Turistiche) i Firenze, och får svenska studiemedel.
Jag avslutar utbildningen med tre månaders praktik på ett hotell och i oktober får jag äntligen mitt första, riktiga jobb: ett vintervikariat som receptionist på Hotel Negresco i Forte dei Marmi !
Paolo blir kvar i Firenze medan jag börjar pendla fram och tillbaka till havet. Ibland övernattar jag i ett litet rum på hotellet.

1998-2000
I mars tar vikariatet slut men "min" hotelldirektör tipsar mig om ett jobb i Firenze som kongressorganisatör och jag får det! Jag börjar nu ett roligt och jätteintressant jobb och lär mig från grunden hur man organiserar en kongress och under de här åren gör jag inte mycket mer än jobbar och jobbar och jobbar....
Paolo byter företag men fortsätter inom larmbranschen.

2001
Vår historia skriver ett nytt och fantastiskt kapitel - vår son Samuel föds och vi blir föräldrar!!!
Jag är mammaledig hela året och Paolo byter företag igen (för sista gången???).

2002-2004
Tillbaka på jobbet igen, men nu med en liten Samuel som också ska tas om hand; upp till dagis, skynda till jobbet, skynda till dagis, hem och äta-leka-gosa-natta, ibland tillbaka till jobbet på kvällen, sova.... Stressiga år med världskongresser, galna kollegor och en gosig unge!

På hösten 2004 börjar Samuel asilo ("småbarnsskolan") och jag ber, och får tillfälligt, jobba deltid.

Så här söt var Samuel i sin grembiule på dagis!

2005
Vi lämnar vår 2-rumslägenhet på första våningen vid en trafikerad gata och flyttar till en 4-rumslägenhet på fjärde våningen på en lugn gata med en stor park omkring! Härligt!
Vi har en fantastisk lekpark alldeles i närheten och gott om plats.

2006
Jag säger upp mig från mitt nu stressiga och mindre roliga jobb, och bestämmer mig för att det finns viktigare saker än jobb, karriär och pengar här i livet. Efter bara någon vecka blir jag erbjuden mitt nuvarande jobb - deltid, mindre ansvar och lugnare tempo!

Den 27 juli gifter vi oss i hemlighet efter drygt 16 år tillsammans! Det sker i Sala degli Affreschi i kommunhuset i Campi, med enbart Samuel och två kompisar som vittnen på plats. Bröllopsresan går till Legoland!

Nygifta!

2007
I september börjar Samuel skolan!

Stora pojken på väg till sin första skoldag!

2008-2009
Skola, jobb och familjeliv. Livet rullar på och vi har det bra!

Läxor med gosekompisarna - 2008

Lek med Lego - 2009

2010
Tjugo år har gått sedan den där ljumma kvällen i januari då vi träffades för första gången.
Vi har hunnit med en hel del trots allt och förhoppningsvis har vi minst lika mycket till framför oss tillsammans.
Ikväll firar vi med en liten tårta, en fin blombukett och med följande kloka ord som står på en liten tavla som jag fick i julklapp av Paolo, och som kan sammanfatta våra första 20 år tillsammans:

Nella vita non importa dove VAI...
Né cosa FAI...
O quanto possiedi...
Ciò che conta è chi hai al tuo FIANCO